mrs soffpotatis
Så, jag har verkligen svårt för att följa serier. Ser jag något jag verkligen gillar så har jag helt plötsligt alla avsnitt och betar helst av alla på en gång.
Faktiskt så kan jag sakna att ha det där man hade när man var yngre. Se fram emot att det var en viss veckodag för att då var det ett speciellt program på tv som jag ville se. Och att få fundera på vad som ska hända, och gud förbjude att man skulle missa ett avsnitt.. och reprisen. Nej, det fanns ju inte internet när jag var liten.
Nu har jag EN serie jag följer på tv (ibland räddar svtplay mig när jag missat). Gynekologen i Askim! Jävlar vilken bra serie. Jag missade det helt när det sändes under 2007. Twistad och skön svensk serie när det är som bäst. Jag blir alltid så fruktansvärt obekväm.... och det gillar jag!
Louise, Henning och nån särande kvinna.
Verkligen rekord för mig att kunna följa en serie på tv. Men så igår såg jag en till skön serie på kanal 11. Första avsnittet av nåt som verkar vara en alldeles vrickad och härlig serie. Raising Hope heter den. På IMDb står det om serien följande "Jimmy becomes a single parent to an infant after the mother he had a one-night stand with ends up on death row." Ja, det var ju en slående historia till att börja med. Så, i mitt uppdrag att få en inblick i allt man INTE ska göra, så följer jag dessa två serier.
Raising Hope... Hope är då den stackars ungen på axlarna.
Kommentarer
Trackback